...Egentligen fungerar. Om vi tror på något, väldigt väldigt mycket,
då kan vi lura kroppen, verkligenheten blir ibland vad vi tror och önskar.
Som att få en diagnos där du aldrig kommer kunna röra dej och prata igen,
men aldrig ge upp. Att låta tiden gå, och förbättringskurvan vara långsam.
Tålamod och styrka skulle jag vilja säga är vad som är viktigast. Tillslut
kanske man vickar i "den där" stortån som "aldrig" mer skulle kunna bli rörbar,
kanske formas ett ord från munnen, den som man "aldrig" skulle kunna prata
ur igen. HELT OTROLIGT!

...Men det sjukaste är hur vi människor reagerar när någon som stog oss nära
inte finns där längre, hur lätt det är att tänkte tillbaka på vad man haft.
Man kan aldrig spola tillbaka tilden, visa vad man kände för denna person.

Den tankeställaren låg jag och tänkte på länge igår när jag och Felix skulle somna.
Hur mycket mina nära betyder för mig. De är mitt liv! 

Flygplanet som nyss kraschade, där 2 av 44 personer klarade sig. En sån sak
kan hända vilket flygplan som helst, det kan hända VEM SEM HELST.
Dessa människor hade en familj hemma, barn, partners, föräldrar, syskon, vänner...
De gör så ont i hjärtat !!!