Ja nu händer de grejer, å bussen rullar som aldrig förr!
Kom till Karlstad vid tvåtiden idag å blev hämtad vid
stora torget av min goe bror :)
Så till hans lägenhet och brassade nudlar, nu en sisådär
tre timmar senare är vi på god väg hem till Hagfors! Myskväll väntas,
med tacos å en massa stri-ing. Men kanske de viktigaste för mig en
springtur lagomt innan morgondagens catwalk, fotografering och
korande av tre vinnare...

Efter ett majl, några till, ett möte och visit i Stockholm....
Nu är jag en av Sverigefinalisterna som kommer tävla om
titlar som Queen of scandinavia, top model of the world och
miss model of the world. Känns fruktansvärt pirrigt och roligt.
Jag ser der som en erfarenhet och en otrolig utmaning :)

När jag åkte till Stockholm i Söndags, för att hälsa på faster och Sara
och för att träffa en av jurrymedlemmarna, Peter hade jag inga förhoppningar
mer än att jag var nyfiken på vad han hade att säga. Vi tog lite mått på mig
och diskuterade ett tag, å hans ord va så oväntade. Jag hade ju som sagt inga
förväntningar och han ville verkligen ha med mig... Så in på ett bananskal ;P

Nu är det psykisk träning som gäller, för mitt eget bästa. Jag är inte van att stå
framför folk och sämst på att redovisa. Så jag tror detta kommer göra mej gott.

Sen att jag va så samlad och lugn på intervjun har med allt kring mej att göra.
Jag mår bra, jag kan sitta å skratta med okända människor, å jag vågade
misslyckas. "Duger jag inte som mig själv är det ingenting för mig".

Men när jag klev in, tittade jag på sara i barnvagnen, kramade cecilia
och de kändes som varje plagg jag bar var som någon i familjen eller vänner.

De låter jättetöntigt. ja vet, men de är därför jag skriver det.
Skorna, som Felix gett mig för att han visste hur mycket jag ville ha dem,
de gick av sig själv. Byxorna satt där de skulle........haha, jag skrattar
åt mig själv nu.. Så nu ger jag mig. Idag kommer Fredda och farsgubben
åt Felix. Så lite städning och träning skulle göra gott. Sen är det äntligen fint
ute efter non-stop regn i veckor. Puss å kram, julgran!

En av deltävlingarna som gick 2010, fint fint fint säger ja bara!

...Egentligen fungerar. Om vi tror på något, väldigt väldigt mycket,
då kan vi lura kroppen, verkligenheten blir ibland vad vi tror och önskar.
Som att få en diagnos där du aldrig kommer kunna röra dej och prata igen,
men aldrig ge upp. Att låta tiden gå, och förbättringskurvan vara långsam.
Tålamod och styrka skulle jag vilja säga är vad som är viktigast. Tillslut
kanske man vickar i "den där" stortån som "aldrig" mer skulle kunna bli rörbar,
kanske formas ett ord från munnen, den som man "aldrig" skulle kunna prata
ur igen. HELT OTROLIGT!

...Men det sjukaste är hur vi människor reagerar när någon som stog oss nära
inte finns där längre, hur lätt det är att tänkte tillbaka på vad man haft.
Man kan aldrig spola tillbaka tilden, visa vad man kände för denna person.

Den tankeställaren låg jag och tänkte på länge igår när jag och Felix skulle somna.
Hur mycket mina nära betyder för mig. De är mitt liv! 

Flygplanet som nyss kraschade, där 2 av 44 personer klarade sig. En sån sak
kan hända vilket flygplan som helst, det kan hända VEM SEM HELST.
Dessa människor hade en familj hemma, barn, partners, föräldrar, syskon, vänner...
De gör så ont i hjärtat !!!